Dans och koreografi är/i samtidskonst(en)
Det är sällan som dans och koreografi ges utrymme i det offentliga samtalet. I en svensk kontext ingår inte dans och koreografi per automatik i en större konstdiskurs eller ett samtidskonstbegrepp. Ändå är dans- och koreografiområdet som konstfält bland de, för att inte säga det, mest expansiva och banbrytande i vår tid.
Dans- och koreografiområdet har idag etablerat en intressant konstnärlig diskurs, både nationellt och internationellt, och några av de mest drivande och tongivande rösterna hittar vi i Sverige. Fältet expanderar diskursivt, även i uttryck och antal verksamma, men framför allt genom en konstant omformulering av den egna konstformen. Något som även spiller över på och utvecklar andra konstområden.
Tyvärr hänger inte infrastruktur och system med i den snabba takt konstnärerna driver området. 2018 års markant ökade anslag från regeringen till Kulturrådet har emellertid öppnat upp möjligheterna för ett betydligt mer mångfacetterat och ännu mer radikalt dans- och koreografifält. I relation till den konstnärliga utveckling som sker är det nu hög tid att omkringliggande strukturer i relation till konst, dans och koreografi uppdateras för att kunna förhålla sig till dansens och koreografins aktualitet.
Som konstnärlig ledare på någon av de få specifika scener eller plattformar som finns för dans och koreografi räcker det idag inte med att ägna sig åt programläggning. Områdets konstnärliga ledare, men även producenter, behöver en fördjupad konstnärlig förståelse och förankring som bottnar i dans och koreografis egenarter, det konstnärliga samtal och de konstnärliga frågeställningar som koreografer och andra danskonstnärer driver. Samtidigt behöver de också kunna placera och kontextualisera frågorna i ett större konstnärligt och samhälleligt sammanhang, ta ett curatoriellt ansvar och grepp över vad som visas och under vilka omständigheter. Här skulle dans- och koreografiområdet kunna dra lärdom från bildkonst i vissa avseenden.
Koreografer söker sig allt oftare till konsthallar och museer, och dans och koreografi ges allt mer utrymme i sammanhang som tidigare enbart var avsedda för bildkonst. Historiskt sett finns flera parallella led och traditioner inom dans och koreografi, men den mest brännande diskursen inom fältet idag refererar till och ligger närmare bildkonst än något annat konstområde och är högst relevant i den samtida konsten. Det här är något som många konstinstitutioner och biennaler insett vilket medfört en mer betydande närvaro av dans och koreografi i dessa miljöer, även om förutsättningarna ännu inte likställts med bildkonstens.
I Sverige sker acceptansen och förändringen långsamt. Dansens och koreografins insteg i samtidskonsten möts med en blandning av nyfikenhet och oro, vilket är förståeligt; dans och koreografi är på väg att förändra något i grunden, status quo. Att likställa dans och koreografi med andra konstdiscipliner inom samtidskonsten skakar inte enbart om de institutioner och andra som på olika sätt presenterar, förvaltar och äger samtida konstverk. Koreografi och dans har genom sitt genrespecifika förhållningssätt till tid, plats och sammanhang potential att utmana det vedertagna konstbegreppet, förhållandet till konst, såväl som konstens marknad.
Ett bakslag är att många konstnärer idag, inte minst koreografer, är entreprenörorienterade. En effekt av den politik som genomsyrar vårt västerländska samhälle idag och tydligt syns i de ansökningar vi i referensgruppen läser, skrivna av såväl koreografer, producenter eller konstnärliga ledare. Detta bidrar till att konsten, det konstnärliga innehållet och konstens avsikt, blir lidande. I vissa fall verkar den konstnärliga angelägenheten inte längre vara det som är det drivande för en konstnär. Det som skulle kunna utgöra ett motstånd, ett alternativ, ett annat, blir istället en uppfyllelse av neoliberala värden. I ett större perspektiv skulle det kunna komma att påverka konstens plats och hela funktion i samhället. Vad är konstens ändamål och styrka om inte att vara just konst?!
Min krönikas essens är en blandning av uppmuntran och uppmaning. En förhoppning om att bana väg för det oundvikliga: att likställa dans och koreografi med andra discipliner inom samtida konst, såväl i fältets egna omgivning som i en större konstkontext.
Rebecca Chentinell
The chronicle was written on behalf of the Swedish Arts Council, in relation to the series of chronicles written by chairmens of the reference boards, and published on their webpage and in their newsletter, April 2018.