ANGELÄGENHETEN AV (IMMATERIELL KONST) RÖRELSE FÖR RÖRELSENS SKULL

Angelägenheten av immateriell konst rörelse för rörelsens skull

Kanske kan det anses som en lyx snarare än en nödvändighet att arbeta med dans och koreografi. Att arbeta med rörelse som inte ska generera eller producera någonting annat, något. Som inte behövs för att ta sig mellan a och b utan rör sig fritt. Jag har själv hamnat där; i tvivlet på den konstform jag valt att ägna min tid och med en blick som formats och grumlats av vår tids samhällsklimat. Men aldrig tidigare har det varit mer angeläget, ur samhällelig eller politisk synpunkt, att arbeta med konst i allmänhet och med dans och koreografi i synnerhet.

Konstnärligt arbete kräver eftertanke och kontemplation, något vår västerländska samtid ger allt mindre utrymme för. Det anses praktiskt taget ofint att ha tid över utan att använda den till något som kan bidra till produktion eller konsumtion. Detta förhållningssätt till tid, varande och arbete har blivit så vedertaget att vi inte längre ifrågasätter det – tvärt emot bidrar vi till att hålla det flytande.

Den kapitalistiska samhällsordningen har medfört att vi säljer ut värden som vi inte trodde var säljbara: oss själva, våra idéer, vår konst och dess kanske mest väsentliga värde – att enbart få vara konst. Idag säljer vi inte bara fysiska objekt – vi säljer också upplevelser och därmed har dansen och koreografin, som länge stått utanför bildkonstens ekonomiska system, fått en egen marknad. Att konsten påverkas av den rådande samhällsordningen är inte konstigt, konsten står alltid i relation till och kontextualiseras av sin samtid. Men idag skapar vi dessutom konst av andra än konstnärliga skäl (bidragspolitiska, kapitalistiska m.fl.), möjligen en logisk följd av att vi inte längre har tid att tänka konstnärligt. Men när konsten tjänar syften bortom de konstnärliga riskerar vi att sälja ut det största och mest inflytelserika kapital konsten i allmänhet har – att vara den röst som inte innehåller eller tjänar andra ändamål än sina egna. ”The content of art is art itself.”[1]

GM_RL_2013

Thomas Hirschhorn «Gramsci Monument», 2013                 Forest Houses, The Bronx, New York.                                 Courtesy: Dia Art Foundation                       Photo: Romain Lopez

Dansen som sådan är egentligen prestationens och produktionens motsats. Dansens grundläggande princip bygger på andra värden än att generera ett specifikt mål eller en materiell produkt, och uppkom inte som ett alternativt sätt att förflytta sig. Byung-Chul Han skriver: ”Dansen (…) undandrar sig prestationsprincipen.” [2] Danskonstens både fundamentala och aktuella värden ligger bland annat i: att den är annorlunda från annan typ av fysisk aktivitet där syftet är att vinna eller där effektivitet styr utvecklingen; att den inte producerar något materiellt utan enbart existerar som en visuell, intellektuell eller somatisk upplevelse; och att den förhåller sig annorlunda i relation till kropp, rörelse och prestation än rådande samhällsnormer.

Med dagens prestations- och produktionsmått mätt är det inte underligt att arbetet med dans och koreografi, rörelse i tid och rum utan att producera något annat än den förgängliga rörelsen, kan anses lönlöst och radikalt. Men det är just med anledning av det som arbetet med dans och koreografi är desto viktigare; möjligheten att fördjupa sig i något annat än produktion eller konsumtion – rörelse för rörelsens skull. Och det är med anledning av hur konsumtionssamhället påverkar och formar vår tid som konstnärligt arbete, som går emot rådande normer för varande och arbete, är en alltmer angelägen sysselsättning och erbjuder ett alternativt sätt att vara i det samhälle och den tid vi befinner oss.

Rebecca Chentinell

 

[1] Antonio Gramsci, Prison Notebooks, vol 3 (notebook 8), översättning Joseph A. Buttigieg (2007), s. 350
[2] Byung-Chul Han, Trötthetssamhället, översättning Ola Wallin (2013), s. 25

The text will be a part of a book published by ccap marking the 20th anniversary of Cristina Caprioli’s work, December 2014.